Grunden för all arbetsplatskamp är ett starkt arbetarkollektiv. Hur många som är medlemmar i facket säger ingenting om arbetarkollektivets sammanhållning eller stridbarhet, men det kan ibland sammanfalla.
Arbetarkollektivet är alla som arbetar på en arbetsplats och som inte innehar chefspositioner, dvs inte sätter löner och inte kan ge andra order. Det är vi som håller igång hela produktionen och har makten att lägga ner den när som helst. Arbetarkollektivet innefattar även de som inte delar samma yrke och arbetsuppgifter. Receptionister, vaktmästare och städare kan till exempel också vara vitala delar i upprätthållandet av produktionerna på ett TV-bolag. De som ingår i arbetarkollektivet har oftast det gemensamt att de delar samma intressen gällande arbetsvillkor. Vi vill ha en lön att leva på, vi vill ha bra arbetsmiljö, vi vill inte slita ut oss på jobbet, vi vill ha fritid och tid till återhämtning, o.s.v. Arbetarkollektivets intressen krockar alltid mer eller mindre med företagets ekonomiska intressen. Företaget gör ju vinst på vårt merarbete och vill därför snåla in så mycket som möjligt på personalkostnader. Och företagets ekonomiska intressen företräds alltid av någon form av chefer.
De flesta som haft ett arbete är väl medvetna om konflikten mellan arbetarkollektivet och cheferna (även om man inte uttryckt det i de orden) och vet att det finns vissa saker man bara pratar med sina kollegor om. Vi skulle till exempel aldrig själva fråga chefen varför hen har så mycket högre lön än oss och varför hen bestämmer över sånt som vi arbetare har mycket mer kunskap om. Sånt diskuterar vi med våra arbetskamrater när chefen inte hör. Det är sådana diskussioner och den sammanhållningen mellan arbetskamrater som i längden kan göra ett arbetarkollektiv riktigt starkt. Ett starkt arbetarkollektiv kan göra underverk på en arbetsplats och göra arbetsdagarna något mer uthärdliga för alla, om de vågar använda sin styrka.
Initiativ till kollektivt agerande
Vi syndikalister skiljer oss från andra fackföreningar på den avgörande punkten att vi vill flytta initiativet från fackliga funktionärer till medlemmarna själva. Största delen av vår fackliga verksamhet bygger på att medlemmarna aktivt stärker sammanhållningen och solidariteten i arbetarkollektiven på sina arbetsplatser, eftersom det är där den verkliga makten att förändra finns.
Ett starkt arbetarkollektiv agerar enat, sätter gränser och flyttar fram positioner utifrån insikten om gemensamma intressen. Det innebär ofta att dela gemensamma normer, d.v.s. öppna eller tysta överenskommelser om vilka beteenden vi förväntar oss av varandra för att våra gemensamma intressen ska gynnas.
Att etablera nya normer på jobbet
För att bli ett starkt arbetarkollektiv är det viktigt att skapa en kultur där man kan lita på varandra, det kan t.ex. ske genom att:
- Vi delar på arbetsbördan solidariskt
- Vi backar upp och skyddar varandra
- Vi pratar inte med chefer om andra arbetskamrater
Det är också viktigt att sätta tydliga gränser, t.ex genom att:
- Vi värnar våra raster och går aldrig med på att jobba in lunchraster
- Vi pratar aldrig om jobbet med en chef på rasten, för då har vi rast
- Vi accepterar aldrig underbemanning och jobbar inte extra hårt om vi är underbemannade
- Vi slutar jobba när chefen visar upp sig, för att hen ska sluta komma
- Vi gör inte som chefen säger om vi inte gillar det hen föreslår
- Vi motarbetar jobbiga chefer som tror att de kan sätta sig på oss
- Vi ger inte några förslag på förbättringar, som inte gynnar alla anställda i längden, vilket de sällan gör
- Vi vägrar använda utrustning som är farlig
- Vi ser till att ha kul tillsammans på jobbet